Museets klostergångar fylldes för att välkomna boken (utgiven av Edições Vieira da Silva), som har illustrationer av Andrea Ebert och ett förord av Magda Costa Carvalho. Boken är en hyllning "till den kreativa kraften i att ifrågasätta och tänka tillsammans" och är enligt författaren resultatet av flera års arbete med filosofi med/för barn.

Samspelet mellan berättande och ifrågasättande formar berättelsen, och Luísa Monteiro passade på att dela med sig av några av de frågor som finns i bokens marginaler: "Finns det uppgifter som inte ska göras?"; "Vad är arbete?"; "Varför arbetar vi?"; "Vad kan ord göra?"; "Vad innebär det att vara modig?". "Om Aristoteles läste den här boken", tillade hon, "skulle han säga att det är ett perfekt eller nästan perfekt verk - å ena sidan för att det innehåller alla element hos en tragisk hjälte, och å andra sidan för att det har de väsentliga komponenterna i ett spel".

Krediter: Bild medföljer;

För Luísa Monteiro förkroppsligar karaktären Blue Pencil "till fullo en tragisk hjältes resa - född med jobbet att skrapa, men vars övernitiskhet leder honom till skräcken att inse att delar av världen har upphört att existera. På grund av honom. Denna insikt driver fram upptäckten av hans identitet, vilket leder till en katharsis som uppstår när handlingen att stryka över övergår i att skriva".

Hon hänvisade också till den historiska figuren blåpennan, skapad av företaget Viarco, som tjänade censurens syften i 48 år. "Den strök över böcker, tidningar, dikter, teckningar - allt som gick emot den diktatoriska regimen", minns hon. "Problemet", sade hon, "är att vi i dag, femtio år senare, återigen är fulla av rädsla. Än en gång är vi rädda för detta spöke: att någon ska radera våra ord, våra tankar, våra åsikter".

När Luísa Monteiro reflekterade över samtiden drog hon en parallell mellan modern censur och algoritmen. "The Blue Pencil är därför en mycket angelägen bok som kommer i rätt tid. För än en gång talar vi om en ny typ av slaveri!"